Tid för reflektion med Blomqvist

I skrivande stund sitter jag på en buss på väg till Nybro från Uppsala med en besviken känsla i kroppen, men också med en stor portion tro. 

Vi har nu spelat 10 matcher av grundserien, 10 matcher där vi samlat ihop 7 poäng, vilket vi som grupp inte är nöjda med. Efter 8 omgångar valde vi att gå lite av en annan väg när det kom till vårt puckspel. Vi har hela tiden försökt att spela en extremt snabb hockey där vi försökt ställa om spelet konstant och hela tiden. Vi har under tidens gång märkt att det spelet gör oss forcerande vilket ofta lett till att vi inte fått ”vila” med pucken och kontrollera tempot i matcherna. Efter att vi gjorde justeringar har vi de senaste två matcherna (läs VIK och AIS) sett hur vi kontrollerade tempot genom att äga pucken. Mot Västerås skapade det oss bra med fart nerifrån och många kontrollerade ingångar men vi lyckades inte riktigt översätta det i offensiva lägen väl inne i zon, något vi sen pratade mycket om inför matchen mot Almtuna, varpå vi skapade otroligt mycket mer målchanser. 

Och någonstans är det väl där vi har förlorat matcher under inledningen, att vi inte riktigt lyckats putta in pucken i mål som vi har velat vid rätt tillfällen, för att bygga vidare på ett momentum. Men med ett spel som vi visar upp mot Almtuna ser jag också en ljus tid framåt. Inte bara för att vi skapade lägen och kontrollerade matchen men för hur jag ser att mitt lag sliter. 

Resultat är en sak, prestation är en annan, och även om jag jobbar i en resultatbaserad bransch så är det alltid prestationen jag måste fokusera på. Vad vi gör och hur vi gör det. Gör vi allt perfekt? Nej verkligen inte. Vill vi och sliter vi med allt vi har för att det ska bli som vi vill, ett enkelt svar, JA. Den som har något annat att säga om mitt lag kan vända i dörren. 

Jag fick för någon vecka sedan flera meddelandeförfrågningar på Instagram där jag ombads dra åt helvete. Jag tror alla förstår efter vilken match. Där stod också att jag inte lyckats få mina spelare att spela med hjärta och därför var jag inte längre värd min roll. Jag svarade inte där och då men jag svarar gärna här nu. Jag älskar mitt lag, jag älskar vad de står för, de har inte en match oavsett resultat lagt sig ner för att dö eller ge upp, de har slitit till slutsignal varje match. 

Skrik, bua, skicka meddelanden till mig och rikta kritiken mot mig, men inte mitt lag. De kommer till jobbet varje dag. När det går tungt står de kvar. När det inte studsar med oss försöker de igen. De ställer sig upp, gång på gång på gång. Jag ser spelare som varje dag försöker bli bättre, både som individer och lag. I motvind visar man vad man går och står för. Men när vinden släpper och man har riktat all kraft framåt så kommer man få vinden i ryggen medans de som gav upp i stormen kommer följa med den och stanna kvar där. Vår intention är att jobba ännu hårdare och väl ur den ta vinden i ryggen. Det hoppas jag DU också gör!

// Blomman